Nomadland

NOMADLAND

Nomadland


Skönhet och brutalitet i öppna landskap

Undanskuffade existenser som flyter ut i periferin följs och fångas på film – för en gångs skull värda en tid i rampljuset. Chloé Zhaos exposé av amerikanska husvagnsnomader på en evig genomresa är bitvis svårsmält realism. Dess brutala oförställdhet sätter ens egen insjunkna medelklassighet i gungning – och får en att undra om man är man eller kvinna nog att bryta sig loss ur dess dunhårda pansar.

Badlands-elegin över sann nomadism bjuder också på många stunder av skönhet – de solkyssta karga amerikanska ökenvidderna, ett väderbitet ansikte som gryningsljuset faller på. Det vackra mixtras med det råbarkade i kroppsscener så nära dokumentär man kan komma i en spelfilm.

 

Det hela började med att Frances McDormand och Chloé Zhao blev vänner och bestämde sig för att filma ett projekt ihop. McDormand som länge varit fascinerad av den nomadiska livsstilen ville filmatisera boken ”Nomadland: Surviving America in the Twenty-First Century” av Jessica Bruder. Filmfestivalfavoriten Zhao som dessförinnan fått ett namn med andra djupdykningar ner i den amerikanska själen; ”Songs my Brothers Taught Me” och ”The Rider” skrev såldes ett manus där huvudrollen var given.

Frances McDormand spelar Fern – en kvinna nära pensionsåldern som mist både sin man och staden Empire hon bodde i – maken dog i cancer, det stora företaget stängde gruvverksamheten som var Empires livsådra och alla flyttade ut.

Vår recension