Supernova

SUPERNOVA

Supernova


Sam och Tusker semestrar i husbil på engelska landsbygden där de besöker familj och vänner. I tjugo år har de hållit ihop, men sedan Tusker drabbats av tidig demens är tillvaron förändrad. Han pendlar mellan slagfärdigt skarpsinne och stunder av total glömska, och skräms av tanken på att inte bli ihågkommen för den han varit utan för den han är på väg att bli. Det viktigaste för dem är de stunder de har tillsammans, innan Tusker försvinner in i en värld där Sam inte längre kan nå honom.


Nervrik elegi av smärta och tillgivenhet

Det finns ingen större smärta i livet än att förlora den man står närmast och älskar mest. Harry Macqueens ”Supernova” zoomar in på den smärtan och släpper aldrig taget om den. Vad händer om den du älskar inte lämnar dig av fri vilja – utan av ett ödets grymma nyck?

Det är just det som händer när Colin Firths hyllade pianist Sam ser sin livs kärlek, den erkände författaren Tusker, glida allt längre bort i demens. Paret åker med sin husbil genom ett hänförande brittiskt landskap i vad som kan bli deras sista semester. Det är en symbolisk roadtrip genom natur, relationer och själarnas ändlösa vidder.

 

Mycket av smärtan i situationen blir outtalad på grund av beröringsskräck – vilket vi märker i parets ständiga försök att upprätthålla en känsla av normalitet i kärleksfullt gnabbande. Den hisnande avgrunden blir än djupare när det blir tydligt för Sam att Tusker – alltid en obändig individualist inte längre kan uttrycka sig i skrift och blivit berövad en stor del av sin identitet. Hans stjärna håller på att falna i en kall och okänd rymd. Hur går man vidare från det?